Beyond anecdotal descriptiveness

Julien Menand

”En man överräcker en gammal medicinsk skrift åt en målare. Medan konstnären bläddrar igenom den, stannar han upp vid en anatomisk teckning. - Detta är en förvrängd illustration…Alla detaljer finns på rätt ställe..”

Det bevisliga är det omedelbart synbara, det som är i fokus. I traditionell fotokonst ligger fokuset allt för ofta på det som är mest självklart och påtagligt. För Julien Menand känns denna användning av fotografiet som medium utnött och gammalmodig. En skarp objektiv verklighet, en pornografisk gestaltning av världen.
Det gäller att granska bilder som enbart är föreställande med ett kritiskt öga. De är ofta ”pratsamma”, men har ändå inget att säga. Inget djupare budskap. Det är detta tomrum som gör gestaltningen ointressant. Den Amerikanska konstkuratorn Jane Livingstone har redan för länge sedan bjudit in oss att ta steget vidare, ”beyond anecdotal descriptiveness”, bort från exakthetens medelmåttlighet. Det är inte objektivitet som ger oss insikt, det är tvivlet och det icke-fokuserade.
Att ta fotografier som utmanar vårt sätt att se världen gör det möjligt för oss att upprätthålla en objektiv skepsis gällande konst. Den oskarpa version av verkligheten som konstnären här, med sina verk, presenterar är i sista hand mer närgången och relevant för den verklighet mänskligheten skapat. Den representerar bristen på sammanhang i vår allt mer oskarpa existens. Vår brist på samstämmighet gällande bevarandet av rationalitet, vår art och vår livsmiljö

Julien Menands mål är att vidare bearbeta fotografiet som medium genom att leka med det stumma och nedtonade i avbildningen. I ett försök att hitta fotografiets ultimata form försöker han bryta sig loss både från skärpan i bilden och den optiska dokumentationen av verkligheten. Han placerar brännpunken bortom det självklara. Han följer Barthes varning; att inte göra sej av med motivet, utan istället låta den konstnärliga formen stiga fram i bilden.

För att kunna förankra dessa oskarpa bilder som en kritik av representation i konsthistorien och för att förnya fotokonsten som genre, har Julien Menad valt att använda en 4x5 storformats kamera. Just denna kamera garanterar utmärkt skärpa och samtidigt möjlighet att experimentera med representation av objekt och avstånd. Kameran har traditionellt använts inom dokumentär konst, och av eleverna på Düsseldorf School. Här finns ingen drömlik dimma, utan istället ett oskarpt fokus som representerar de föreställningar som är knutna till fotografering och ifrågasättandet av de låsta attityder vi har i förhållandet till hur vi ser världen.
Att släpa runt en 4x5 kamera med stativ är slitsamt, tidskrävande och kostsamt. Att skapa en komplett, oskarp bild på film kräver målmedvetenhet. Detta belyser konstnärens beslutsamhet när han söker ett sätt att förena det det väsentliga i bilden samtidigt som känsligheten och bräcklighet i bilden bibehålls.

För konstnären är behovet av uttrycksfull fotografering högst aktuellt. I vår nuvarande värld, där vi söker säkerhet, krävs noggrannhet då det gäller dokumentation av typologier. Oro väcks hos konstnären då han tänker på den dystra tid då denna typ av uppenbar konst klassificerades som ”officiell” konst.