Uppruni / Origin

Rebekka Gudleifsdottir

Rebekka Guðleifsdóttir (f.1978) bosatt på Island i Hafnarfjörður har charmat världen med sina fotoverk. Förutom flertal utställningar har hon inkluderats som erkänd konstnär i verk som Women in Art vol. 1: Masterpieces of visual art: The great female artists from the middle ages to the modern era av Reinhard Fuchs, men även intervjuats flitigt utomlands av tidningar som The New York Times,  The Observer, kinesiska Elle och Der Spiegel for att nämna några. Hon har även ställt ut tidigare i Finland i det fortlöpande projektet Silence project 2013.

Hennes intresse för fotografering började då hon studerade på Iceland Academy of the Arts och började lägga upp bilder på sina teckningar och naturbilder på flickr. Som en följd av positiv feedback och bristfälligt tålamod, köpte hon sin första DSLR (a canon 350D) kamera. En insikt i att det är bekvämare och även lättare att bearbeta bilderna på photoshop än att försöka teckna de ibland även surrealistiska bilderna är orsaken till att Rebekka idag arbetar huvudsakligen med foto.

Även om hon säger sig använda photoshop för att skapa surrealistiska miljöer och stämningar började hon fotografera med en analog kamera från 1970-talet. En kamera som inte tillät genvägar eller hade några som helst idiotsäkra inställningar. Senare har hon kompletterat sina kunskaper i foto med studier på konst akademien samt även senare med tekniska studier på Reykjavík Technical College- School of Information technology på fotolinjen. Hon berättar även att hon inspirerats av konstnärer som Salvador Dali och Chuck  Close samt fotokonstnärerna Cindy Sherman, Francesca Woodman och Sam Taylor-Wood.

Självporträtt och landskap är återkommande teman i Rebekkas fotografier. Att överkomma en viss osäkerhet som hon tampats med sedan tonåren var en av orsakerna till att hon ville fotografera sig själv.  Många av hennes självporträtt uppvisar en viss melankoli eller rent av ångest som beror på tunga perioder i hennes liv som hon bearbetat genom fotografiet. Några av de bästa bilderna är tagna är just då hon känt sig som allra sämst, säger hon.  Att fotografera landskap upplever Rebekka som nästan meditativt, i motsatsen till självporträtten som ibland kan kännas som en plåga då hon lättklädd står ute i den karga och kalla isländska naturen.